måndag, januari 16, 2017

Vem är jag att kritisera andra?

Jag är den som levt 64 år.

Jag är den som sett utvecklingen med dator/mobilanvändande.

Jag är den som jobbat i en och samma klass under tre år.

Jag är den som jobbat på gymnasiet i en och samma klass under tre år.

Jag är den som ser skillnaden på 1994 års elever och hur de är idag.
(så länge har jag jobbat inom skolvärlden både som lärare och tolk)

Jag är den som ser empatin försvinna. Kamratskapen lösas upp, var
       och en sitter vid sitt sociala media. 

Jag är den som ibland svarar på frågor när eleverna inte förstår sin uppgift.
       Det är för många ord som de inte förstår.

Jag är den som är uppgiven, skräckslagen och oroad över hur framtiden ska
bli för de små liven. Hur ska de klara ett jobb, fixa familj när de inte ens tittar
upp från sina skärmar? Hur ska de ta igen allt det sociala de har förlorat, vem
ska säga till dem att man säger hej när man kommer in i ett rum, att man tar
i hand och hälsar, att man tackar för hjälpen (om man fick någon).

Nä mina vänner, vi går en mörk framtid till mötes. 

Tack och lov så har jag mina barn och barnbarn, de får axla manteln,
i alla fall i min familj. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Och så tittar jag in på några bloggar, barn högt och lågt, barn med paddor, plattor
och allt vad det heter. Barn sitter i sofforna och glor på tv eller spelar tv-spel.
Mammor sitter ute och äter lunch, 5-6 stycken alla med mobilen i handen, eller
liggandes vid tallriken. 
Någon reser sig och går på toa och tar mobilen med sig.
Men vad i helvete är det frågan om. 
Väntar alla mammor på någon slags organdonation så de inte kan lämna telefonen på bordet den tid det tar att kissa. Rädslan för att missa något är helt otrolig. Är ni så jävla viktiga att ni måste ha mobilen med alltid?
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag har jag kommit till insikt ang. en resa till Tyskland. Vi ska resa alla treor på den
skola jag jobbar på. Stanna borta i en vecka och bo på hotell i Berlin.
Nu har jag bestämt mig: Jag ska inte följa med. Jag vill inte offra en vecka och lägga 
den på människor som inte är intresserade. Antingen får jag semester eller så får
de hitta något annat jag kan göra här hemma. 
I morgon ska jag meddela rektorn mitt beslut, han blir inte glad men det skiter jag i.

Inga kommentarer: