måndag, februari 06, 2017

Minns med glädje de gamla gubbarna på landet.

Lite snabbt ska jag skriva ner minnen som kom för mig när
jag såg barn och surfplattor.
När vi bodde på landet, ett par mil utanför stan hade vi ett 
par grannar, de bodde sisådär 3-4 km från oss, men grannar
var vi.
Det var två bröder som bodde i den stugan de föddes.
Kalle och Simon, jag tror de var i 75 års åldern.
Kalle var pratsam och Simon var den som lyssnade, jag märkte
att de sällan pratade till varandra, de pratade genom andra och
så gick det fram till den andre brodern.
Ingen av dem hade jobbat utanför hemmet, de hade mängder
med skog och det var den de levde av. 
När vi var där, min man, jag och våra två barn 1 år och 3 år så
bjöds det på kaffe, det var kokkaffe som de kokade på vedspisen.
Vad vi fick till dopp minns jag inte... men barnen fick hemgjord
jordgubbssaft som var sötare än socker. De var förtjusta och drack
upp allt de fick. 
Det jag ville komma till var när bröderna berättade om deras liv
som små, de var sammanlagt 6 barn, och de bodde i ett stort
rum med kök samt en övervåning där de sov två och två i 
sängarna som var placerade där när murstocken för att de inte
skulle frysa på vintern. 
De hade bara en köksspis samt en kakelugn, inga element som
värmde kalla vinternätter/dagar. 

Kalle berättade att han och Simon gick till skolan varannan dag
för de hade bara ett par skor som de fick turas om att ha.
Den sonen som var hemma fick hjälpa till med sysslorna, mjölka
och bära in ved och ibland hugga ved också. 
Ibland när höet tog slut fick den som var hemma gå till en hölada som stod
på en mosse och där fick han lasta hö på sin rygg och bära till djuren. 


Bröderna berättade så mycket som var omöjligt att ta in, min man och
jag som var ganska jordnära satt som fån och bara lyssnade.

Båda tyckte om köksarbete, de bakade, lagade mat, gjorde saft. 
Kalle var den som jagade, han kom hem med hare, rådjur och på
hösten var han ute och jagade älg. 
När de var i 85 års åldern så skaffade de en hushållerska en dam som
hette Aina och var över 90 år, hon flyttade in hos dem och hjälpte dem 
med maten, diskade och städade. 
Ibland när vi kom dit så var bröderna inte hemma då kom Aina ut på trappan 
och sa: pojkarna är i skogen. 
Det var så kul att de blev kallade för pojkar... när de var så gamla.

Tiden gick och vi flyttade, bröderna blev äldre och en dag så dog Kalle, 
Simon bodde kvar med Aina ett par år till. 
När jag träffade Simon det sista året han levde då kände han inte igen mig,
han blev dement, Aina dog och till sist dog han också. 

Det jag ville komma fram till var: än idag så pratar mina barn om Kalle och Simon,
de minns hur god saften var och hur de satt och lyssnade på Kalles jakthistorier och
Simons glädje när han köpt en kassettradio där han kunde spela in när göken gol.
Han demonstrerade glatt och vi fick lyssna på en göks galande i ett par minuter.
Simon var den moderne av dem, Kalle fnyste bara åt hans påhitt.
Mina barn sa alltid när vi skulle åka dit.... åh, då får vi gå på toaletten innan för
de har ju ingen toalett. ... nej, men de hade utedass som ingen av barnen ens 
ville titta på. 

Inga kommentarer: