onsdag, april 12, 2017

Jag bestämmer själv.

Ska jag vara rädd eller inte?
Med självbevarelsedriften i behåll så är svaret: Jag är rädd.

Avstod ju som jag skrev innan, resan till Berlin med klassen,
dels på grund av tappad ork, jag orkar inte umgås med 18-19
åringar 5-6 dagar i sträck, orkar inte se dem bete sig som om
de varit inlåsta och bojade i hela sitt tidigare liv. Ingen respekt
för människor, vet inte att man hejar, tackar eller är allmänt
trevlig när man möter andra människor.

En orsak till att jag avstod var just besöket i Berlin och en
statsrundtur .... vem vågar det idag, eleverna vågade.

Ska jag tala om varför?

Dels tänker de inte på faror, de har inte lyft huvudet på 3 år från sina
dataspel så de kanske inte har förstått hur världen ser ut, och så kunde
de ju efter att ha bockat av sig kl. 23, gå upp på sitt rum byta om och
smita ut bakvägen, supa sig fulla och försova sig när bussen gick tidig
morgon.

Fem av dem fick ta flyget hem och det på grund av att de
inte vaknade i tid när bussen gick.

Det var sagt innan de åkte att: Bussen avgår på exakt sagd tid
.... he he och det gjorde den.

Nu låter det som om jag hatar ungdomar, det gör jag inte.... men jag
hatar det de står för, den okunskap de har, det livet de lever (som inte
är ett liv enligt mig), det de inte kommer att bidraga med till samhället
när de slutar skolan. De har (förutom några undantag) inga visioner,
inga framtidsdrömmar, de tror att det här är livet.

2 kommentarer:

Jeppson Tycker sa...

Låter som någon antingen är väldigt cynisk eller rent utsagt avundsjuk på ungdomen.

Karins ordöverflöd sa...

Jag är vad man kallar realist....befinner mig dagligen bland 400-500 ungdomar och ser o hör mycket. Vem kan vara avundsjuk på en ungdom i den här världen?