torsdag, mars 29, 2018

Varför ser jag inget positivt på min arbetsplats?

Här har vi vikarier både högt och lågt, unga människor nyss utsläppta från gymnasiet. De har antagligen varit skoltrötta och så hoppade de på lite vikariat för att få ihop pengar, vidare studier har för många av dem inte varit intressant.

Och så har vi eleverna, de stökiga, de som inte vill lära sig något, de som assistenterna får vakta när de kommer för att få in dem i salen. När de väl är inne så smiter de strax ut, toabesök, glömt datorsladden eller så orkar de inte vara kvar av andra orsaker.

Och sen har vi de där högljudda afghanska, iranska, grabbarna som håller hov med ett gäng svenska undersåtar svassandes runt dem. De ser upp till dem, de som knappt lärt sig någon svenska på två terminer, vad har de att tillföra mer än elände och bråk.

Vi har en korridor som vi kallar H-korridoren, där är stökigt värre. Städerskan gör fint och är klar tio över åtta och en kvart senare är det nerskräpat igen.
Skåpen förstörs och låsen saboteras, ingen vågar ha några värdesaker i sina skåp längre, risken att de blir av med det är stor.
Lärarna har slagit larm ang. H-korridoren men ingen verkar bry sig. Hade vi haft någon med ansvar så hade många rastvakter kunnat ta sig en liten titta i H-korridoren.
En lärare sa: nu är de 10 bråkstakar, till hösten är de 20 och sen har vi tappat kontrollen. Det slutar väl med att vi inte ens kan gå hit.

Låter det här negativt? Kanske .. men det är så här det är och jag är bekymrad.

Inga kommentarer: